Viss lön för mödan

Jag har tidigare tagit upp om det är värt det, dvs är det värt allt slit som man lägger ner för att bygga sitt eget hus precis så som man själv vill ha det.
Vi flyttade in för några månader sedan och än så länge måste jag dessvärre konstatera att svaret är; NEJ, det är inte värt det, i alla fall inte om man har gått igenom så många problem som vi gjorde med vårt projekt.
…MEN man kan emellanåt känna stor glädje över att man har låtit bygga något unikt.

Vi har så smått börjat komma till ro, sedan de inre räckena blev monterade (överliggarna saknas, men barnen kan iaf vistas på ovanvåningen utan risk att trilla ner). Det återstår förvisso en hel del, hyllplanen till den väggfasta bokhyllan saknas helt så alla böckerna ligger fortfarande i lådor i ett av rummen i källaren osv osv. Igår monterade jag och kopplade in ett antal eluttag i köket, 12 st närmare bestämt, på olika platser i köket.
En pappa till vår dotters kompis kom och skulle hämta sin son och han såg storögt på vårt hus och det fullkomligen lyste ”jag vill komma in och titta”, självklart bjöd vi in på en rundvandring. Detta ÄR faktiskt i någon mån lön för all möda. Folk som kommer hit, både sådana som vi känner väl och sådana som vi inte känner så väl, säger i stort sett samma sak;

Ett oerhört fräckt och annorlunda hus. Ett sånt här hitta man inte någon annanstans.

Eller ta den gången som en av frugans kompisar inkl hennes två barn (11 och 13 år) kom på besök. Rundvandring igen och samma ”imponans” infann sig, det är allt ifrån alla etager, till den inre ljusgården, balkongen på baksidan, vår 55 kvm takterass, vårt stora sovrum, det fantastiska köket, ljusinsläppet, kaminen, vägghängda toaletter, det dolda tvättnedkastet, all genomtänkta belysning, all infrastruktur i huset (brukar mest impa på män 🙂 ) osv osv. Barnen blev rent till sig, vi träffar inte den familjen så ofta (skulle gärna träffa dem mycket oftare, men tiden, ja ni vet…), men nu gick BARNEN i taket! ”Vi måste komma hit snart igen! Det är ett såååååå coolt hus.”. Jag hade då aldrig väntat mig en sådan reaktion, i synnerhet inte från barnen.

Nåja, så även om jag själv har svårt att glömma all skit som vi har råkat ut för här så känns det vid sådana tillfällen som att det finns en liten lön för mödan i alla fall. Visst, det är VI som bor här och VI som ska trivas, men vetskapen om att vi faktiskt har skapat något unikt här (vi tillsammans med arkitekterna, elkonstruktören, projektledaren, hantverkarna och vissa andra) är en oerhört speciell känsla.

Alla säger att man glömmer bort det jobbiga och att det tar två år. Med tanke på hur mycket vi har råkat ut för här så skulle jag nog snarare tro på c:a 5 år, men om resan dit blir lika behaglig och i någon mån bekräftande som när vi får besök från vänner som hålögt och med ansikten som ser ut som fågerholkar när de njuter av vårt hus som vi också gör emellanåt, ja då ser jag fram emot att glömma all skit.

Kanske kan det vara mödan värt i alla fall. Fråga mig om 5 år…